Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte heller att jag helt saknar människor att dela det med, jag är nog bara sådan att jag bär mycket själv och det är mitt eget val. Jag lyssnar gärna på andra och delar (så gott jag förmår) deras problem. Vem man pratar med om livets svårigheter och vad man då delar beror förstås på vad man har för relation, men jag har ändå märkt (och därmed funderat en del över) varför vissa problem kan dryftas relativt offentligt medan andra verkar vara tabubelagda och kanske inte delas med någon.

Varför kan vi prata vitt och öppet om vissa fysiska problem, om sjukdomar och en del handikapp medan åter andra inte dryftas? Det verkar till exempel var helt ok att prata om synnedsättning och onda ryggar medan hörselnedsättning och prostatabesvär inte talas särskilt högt om. För att inte tala om barnlöshet, om det talar man nästan inte alls men är väl lika mycket ett fysiskt handikapp som vilket som helst, och verkligen inget att skämmas över eller känna sig otillräcklig för om nu man är drabbad. Men om sådant talar vi icke.

Det verkar också, numera iallafall, vara ok att tala om att man gått in i väggen, att man är stressad till den grad att man glömmer en massa viktiga saker. Men få människor nämner att de mår psykiskt dåligt för att de gått igenom svårigheter eller hamnat i en depression. Vem vill till exempel berätta att man går och pratar med en psykolog, då anses man ju kanske vara psykiskt störd eller åtminstone måttligt labil. Men bättre måste vara att inse sina problem och söka hjälp än att inse dem men inte göra något åt dem, eller ännu värre, att inte ens inse dem.  

Vi kan också tala om när vi blir lite sura på vår äkta hälft för att de inte gjort det som de blivit ombedda att göra eller för att de spenderar för mycket tid framför datorn, tv:n eller för att en golfklubba eller tennisracket verkar vuxit fast i handen på dem. Det är sådant som är ok att prata om, under förutsättning att det görs med en viss skämtsam ton. Men vi pratar inte gärna om större äktenskapliga problem, om när ekonomin håller på att tära sönder förhållandet eller när ens olikheter skapat en nästan oöverkomlig klyfta. Vi berättar, därför att det vilket fall som helst kommer att märkas, när en skilsmässa är på gång, men vi delar inte med oss under tiden som varit innan skilsmässan blivit aktuell. Den tid då man inte vet, den tid då hjälp från någon utomstående kanske kunde räddat förhållandet.

Jag är skolad i att låta vissa saker vara osagda och jag tror och hoppas att generationen efter mig är bättre på att prata med varandra. Det är inte så att jag tycker att man ska lyfta alla sina problem och ösa ut dem över hela sin bekantskapskrets, men man ska nog heller inte vara för rädd för att dela med sig till någon. De allra flesta människor tror jag ändå blir rätt så glada över att kunna få möjlighet att hjälpa även om hjälpen ibland bara är att lyssna.  

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet att jag kunnat uppleva det på egen hand. Men jag har, liksom säkert alla människor, varit i situationer där mörkret varit ytterst påträngande, där ensamheten överväldigat och där sorgen bitit sig fast. Kunde jag hoppas då? Kanske inte i den stund då det var som allra värst, men säkert sekunden efter. För hoppet är så tätt sammanfogat med viljan att leva och tron på att framtiden har i sitt sköte mer än det förflutna bjudit på.

Men om allt känns bra, om livets alla pusselbitar ligger där de ska, slutar man hoppas då? Nej, jag förstår också att så bra blir aldrig livet, den mänskliga girigheten (om inget annat) sätter stopp för det. Men rent teoretiskt skulle man ju kunna uppnå allt det man önskat och vara lycklig och tillfreds, innebär det att hoppet då plötsligt blir överflödigt? Det tror jag inte, man borde då hoppas för någon annan, någon vars pusselbitar ligger utspridda och är svårt slitna. För hopp är inte själviskt, eller borde åtminstone inte vara det. Hoppet om en bättre morgondag delar vi nämligen med resten av mänskligheten.

Sluta aldrig hoppas, vad än morgondagen bär med sig, finns där alltid möjlighet att förändra, att uppmärksamma de små källorna till glädje och finna tröst även i andra människors små mirakler. För "kan det hända andra så kan det också hända dig"... Hopp är dess namn.

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt, även om det är det närmaste villkorslös kärlek jag kommer, att även för mina barn har jag vissa villkor. Jo, visst skulle jag älska dem även om de inte städade på rummet, struntade i läxan eller betedde sig respektlöst, men frågan är om jag skulle älska dem lika mycket.

Jag tror nog inte att vuxna människor kan älska helt villkorslöst men kan barn det? Barn har inga förutfattade meningar och vet inte annat än sin egna verklighet, de är nöjda om de blir omhändertagna och får sina basbehov tillfredsställda. Då älskar de, men älskar de i och med det villkorslöst? Jag vet inte...

Vad jag vet är att man aldrig möter från en vuxen människa den genuint kravlösa kärleken som man får från ett barn. I det här fallet är jag så lyckligt lottad att jag inte bara får kärleken från mina egna barn utan även från andras. För mig är det ren och skär lycka att komma till jobbet där man var och varannan dag möts av kramande små gossar och töser, och varje dag blir glatt emottagen av både barn och arbetskamrater.

Tack för att ni finns!  

Min dans på rosor i törnesnår.

Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden. 

Jag lyfter blicken och ser mig omkring, framför mig ligger dimman tung och den väg jag ska vandra är ännu för mig dold.

Bakom mig finns den väg jag vandrat, det virrvarr av törnen där jag tagit mina steg. Den vägen är inte dold. Jag ser små fält av rosor här och där och på andra platser finns bara enstaka knoppar, sköra och spröda liksom den jag nu står på. Där finns oskuldens vita rosor, vänskapens gula, ungdomens rosa och kärlekens röda. Mellan dem ser jag törnen, de vassa taggarna som fått min kropp att blöda och min själ att gråta. En del av rosorna är kantstötta, det är från dem jag trillat av när stormarna har gått fram, eller när jag oförsiktigt eller utan tanke stått för långt ut på kanten. 

Nu står jag här, efter en mödosam färd genom törnen. Att få vila är min önskan. Men vinden sliter i den bräckliga rosenknoppen och under den väntar de hotfulla taggarna. Vilan får vänta, färden måste fortsätta genom dimman på väg till en ros som orkar mig bära... 

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte bara på tonåringar och "gemene man" utan även högskoleutbildade lärare och journalister. Därför ska nu pekpinnen fram.

Jag tänkte ge mig på en väldigt basic förklaring på hur dessa små ord ska användas i skriven text eftersom det är där alla fel uppstår, i talspråk säger nog de flesta "dom" och vid vardagliga små skrivna meddelanden tycker jag som regel att det är bättre att använda just "dom" hellre än att blanda ihop "de och dem" och därmed skriva fel. Nu kan jag inte med säkerhet säga att jag har rätt vad gäller korrekt förklaring varpå jag betackar mig kritiskt granskande språkpoliser som, om möjligt, är värre än vad jag är. Den enkla förklaring som jag själv använt mig av genom alla miljoner skolår baseras på den svenska satsläran.

Snabbt och enkelt beskrivet handlar satslära, för er som inte vet, om vilken funktion ord har i en mening och var de placeras där. Varje ord i en korrekt mening har nämligen en funktion och i de allra enklaste berättande meningar finns minst en men oftast två eller fler funktioner: någon/något som agerar (gör något) samt en aktivitet eller händelse. Exempelvis "Elvis sjunger", där "Elvis" är den som agerar och "sjunger" är själva aktiviteten. På "satslärespråk" kallas då "Elvis" för subjekt och "sjunger" för predikat. (I en ettordsmening finns bara ett predikat och meningen blir då per automatik en uppmaning t.e.x Ät!). Om man sedan går vidare till treordsmeningar finns det fler alternativ för vad den tredje funktionen kallas beroende på vad meningen handlar om men här tänker jag bara ta upp den som berör ämnet, (ja, jag talar fortfarande om "de" och "dem"), nämligen objekt. En sådan mening kan se ut på följande vis: "Jag älskar dig". I den här meningen är "jag" subjekt, "älskar" predikat och "dig" objekt. Om ni nu inte räknat ut det är det då alltså så att objektets funktion är att bli utsatt för en aktivitet eller händelse.

För att då återgå till "de" och "dem" så är det helt enkelt så att deras funktioner är olika i meningsbyggnaden. "De" är alltid subjekt (alltså de som utför en handling/gör något) oavsett var i meningen de står och "dem" är alltid objekt (alltså de som blir utsatta för en händelse/aktivitet). Detta kan verka ganska enkelt men i en mening som denna: "Jag tycker att de är tråkiga", kan det kanske bli lite svårt. I ovanstående mening finns det alltså två subjekt ("jag" och "de") och två predikat ("tycker" och "är"), samt två ytterligare ord/funktioner som jag inte tänker gå in på vidare, men inget objekt varpå

Jag vill i samband med detta inlägg också be om ursäkt om det trampar någon på tårna, det är inte min avsikt att såra. Jag kan bara inte låta bli att irritera mig över dessa små ords felanvändning. Fånigt? - kanske...

Jag förundras ibland över det faktum att många människor (kanske till och med de allra flesta) går hela sin arbetsvecka och längtar efter helgen. Sådan är inte jag, jag älskar mitt arbete och trivs med min vardag. På helgen ska man helst hinna med att göra allt det som man inte hann med i veckan och då blir ofta helgen mer stressig än vardagen. Däremot kan jag längta till olika händelser som ligger i framtiden, vare sig det är på en vardag eller på helgen. Men nu kommer klischan, varför kan man inte bara leva i nuet? Är vardagen så grå och trist att ens enda ljuspunkt finns på helgen?

Alla människor planerar mer eller mindre, och nu reagerar säkert någon och säger: nepp, inte jag! Men jag vill nog ändå hävda att alla gör det, om det så bara handlar om vad man planerar att äta, klä på sig eller att planera in tvätt- eller tandläkartiden. De flesta planerar nog betydligt mer än så och ytterligare andra planerar varenda del av sitt liv in i minsta detalj. Jag lägger ingen värdering i hur andra människor gör och tycker varken det ena eller det andra är fel (eller rätt). Själv anser jag mig planera alldeles lagom mycket och ibland lite för lite, men jag upptäcker ibland när jag planerat något väldigt noggrant att jag efter genomförd "uppgift" känner mig rätt tom. Och så sitter jag och analyserar hur det gick, vad som gick rätt eller fel och hur det kunde ha blivit bättre. För hur mycket man än planerar så blir det ändå aldrig riktigt som man tänkt sig, det behöver inte ha blivit fel eller dåligt men det blev ändå inte riktigt som planerat.

Jag är inte på något vis missnöjd med mitt liv (även om det lätt tolkas så av den enkla anledningen att jag ens funderar över det), men om jag tänker efter på vad jag hade för planer för mitt liv så skiljer det sig rätt så mycket mot hur verkligeten ser ut. Omständigheter som jag inte kunnat påverka och val som jag själv har gjort har lett till att livet idag ser ut som det gör och just nu ser livet rätt bra ut. Jag tror att den stora anledningen till att jag känner som jag gör för min vardag är den inställning jag har till livet i största allmänhet, ni vet, det där med att se glaset som halvfullt istället för halvtomt.

Visst kan opåverkbara omständigheter göra att vardagen ser rätt mörk ut och den enda lilla ljuspunkten finns på helgen för då kan man åtminstone vila. Jag är inte dummare än att jag inser att många människor har det så, men jag tror att man med sin inställning kan göra sin vardag betydligt mera dräglig även fast man inte kan påverka omständigheterna. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det faktiskt bli riktigt bra ändå!

Vem är jag och vilken roll har jag spelat i andra människors liv? Ja, vem man (i det här fallet jag) är skulle ju ta rätt lång tid att analysera fram dessutom skulle det nog bli rätt så trist läsning. Mer intressant är väl dock den inverkan en människa har på andra människors liv. Nä, det är inte så att jag plötsligt går igenom en regression tillbaka till halvdestruktiva tonårsfunderingar, men tanken är tidvis med mig och ges ibland näring av människor runt omkring mig. Jag antar att de flesta människor vill bli ihågkomna på ett eller annat sätt, helst för att de haft en positiv inverkan på någon annans liv. Sådan är iallafall jag, jag vill gärna bli ihågkommen, helst som nånting bra men hellre som något negativt än att inte bli ihågkommen alls.

Det händer väl alla att man ibland stöter på folk på stan som man känner igen men inte riktigt minns, inte kan placera. Detta händer förstås även mig men inte särskilt ofta. De människor som jag träffar på kan jag oftast placera in i minnen av mitt liv, gamla skolkamrater, människor som man mött på olika arbetsplatser eller i andra situationer samt människor som man liksom levt bredvid. De som man levt bredvid är de människor som man vet namnet på, delat sysselsättning med, fikat och ätit i samma lokal med (kanske under flera år) - utan att någonsin ha pratat med. Man kanske har nickat igenkännande till varandra, kanske hejat någon gång men aldrig haft en konversation med. De finns! Jag har träffat många sådana på högskolan till exempel. Jag vill inte påstå att det är något fel med det, man kan inte bli god vän med alla man möter under sin livstid, vad jag undrar är om någon av dem kommer ihåg mig såsom jag minns dem, men tror knappast att de gör det.

Jag har aldrig gjort något större väsen av mig och förväntar mig därmed inte heller att bli ihågkommen, det har faktiskt gått så långt att jag tror mig vara relativt inkognito när jag går på stan. Runt omkring mig strövar människor som jag sett förut, av vilka jag känner till namnet på många och kan minnas personliga möten med, men de verkar inte se mig, minnas mig. Det låter verkligen deppigt men är verkligen inte så illa, ofta tycker jag faktiskt att det är rätt skönt. Men ibland kanske man hade velat bli igenkänd även av dem.

Häromveckan blev jag dock lite förvånad och min teori om att jag är allt annat än minnesvärd rubbades något. Jag var på kurs med kommunens alla förskolelärare och kände förstås igen många av dem (har springvickat i många år under mina högskolestudier och har dessutom rätt bra minne) men antog att de inte skulle känna igen mig. Tji fick jag. En av de förskolelärare som jag arbetade med under några dagar för över åtta år sedan kände igen mig och kom ihåg vad jag hette! Det värmde.  

Om det nu skulle vara så att jag liksom kanske fler med mig ger tecken på att inte känna igen människor som jag faktiskt minns så vill jag här och nu be om ursäkt, ni finns som minnen i mitt liv och har påverkat det mer eller mindre.

Jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja bli bortglömd, inte heller tror jag att alla vill vara oförglömliga. Det är nog bara så att vi alla har mer eller mindre inverkan på andra människors liv och hos de människor där det vi gör eller de vi är påverkar märkbart kommer vi alltid att bli ihågkomna - även om det inte alltid verkar så. 

Jag minns när jag gick på mellanstadiet och det var dags för prov, förberett eller oförberett, känslan av att sitta där med endast penna och suddigum för att i nästa stund ge mig i kast med uppgiften. För mig innebar detta sällan ångest som jag vet att det gjorde (och fortfarande gör) för många andra, istället upplevde jag i dessa situationer en slags underlig eufori. Det kanske låter konstigt men till saken hör väl också att jag hade väldigt lätt för skolan, lätt för att lära och lätt för att uttrycka mig skriftligt korrekt. Efter att fröken (den fröken som faktiskt gjorde att jag själv ville bli en) hade rättat proven hade vi i vår klass en liten tradition att i grupprummet vilja få reda på hur många rätt den som hade flest poäng hade och vem den var. (Så här i efterhand och med en lärarexamen i ryggen kanske jag inte tycker att det var det mest pedagogiska men, men). Utan krusiduller eller överdrivet gott självförtroende kan jag ju idag erkänna, för de som inte gick i min klass, att det rätt så ofta (om inte allra oftast) var just jag som hade bäst på proven. Däri kanske en del av den där euforin låg, känslan av att efter genomförd uppgift bli bekräftad och berömd.

Dessa minnen tillsammans med en del andra anledningar har fått mig att anta att det finns en viss intelligens i huvudet på mig (blygsamt, inte sant). Men jag förundras också nuförtiden över hur korkad jag är ibland. Ta huvudräkning till exempel, igår bad mannen mig snabbt räkna ut vad 168x200 blir, låt mig säga så här - det tog en stund, men är ju egentligen ganska enkelt! (För er som nu sitter och tänker på svaret eller snabbt la upp kalkylatorn på skrivbordet ska jag berätta att det blir 33600, så slipper ni fundera på det mera).

Dessutom upptäckte jag häromdagen att jag inte hade något vettigt att skriva om eftersom jag inte haft tid att grubbla på något de senaste dagarna. Är det så, måhända, att tidsbrist fördummar människor? Eller ska man se det som en välbehövd paus i sina grubblerier när man plötsligt fyller all tid med praktiska sysslor istället. Och ni som nu tänkte: -Herregud, kan människan inte tänka samtidigt som hon gör saker! Svar:jo, det kan jag men jag funderar inte på de stora världsproblemen när jag diskar eller tvättar eller byter blöja på små barn, då funderar jag på något mer jordnära saker. För de stora världsproblemen behöver jag ordentliga skogspromenader och färre vardagliga bekymmer. Fördummad, hmm... kanske.