För att få livet att fungera rent praktiskt som barnfamilj gäller det att vara ganska duktig på att pussla. (Ensamstående, medelårders, barnlösa par och äldre måste säkerligen vara rätt så duktiga på att pussla också , jag vet bara inte riktigt hur det är att leva så). Men när livets pussel plötsligt förändras blir det svårt att få pusselbitarna att passa, där är jag nu. Med det inte sagt att förändring måste vara negativ (det är den inte i det rådande fallet), jag tror överlag att många förändringar, hur besvärliga och obekväma de än är, faktiskt kan leda till något gott, men det är en helt annan historia som jag kan ta en annan dag.

Nu är det då alltså så att vardagen förändrats i det bergströmska hushållet och min hjärna har precis börjat koppla vad det innebär. Å ena sidan verkar jag åter ha fått kontroll över hemmet (mer eller mindre) och mannen min har fått en vettig sysselsättning, å andra sidan har jag nu blivit nästan ensam om att pussla. För att ytterligare försvåra situationen har även pusselbitarna förändrats vilket lett till att jag måste fila på en del, plocka bort några helt och hållet, lägga till några andra och lägga ytterligare några utanför ramen. Men visst är det väl så det ska vara? Tänk om livets stora pussel vore konstant, då skulle nog livet vara ganska tråkigt.

Därför ska jag nu med glädje ta mig an en ny vecka med nya utmaningar och pusselbitarna får sakta men säkert falla på plats.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...