Jag minns när jag gick på mellanstadiet och det var dags för prov, förberett eller oförberett, känslan av att sitta där med endast penna och suddigum för att i nästa stund ge mig i kast med uppgiften. För mig innebar detta sällan ångest som jag vet att det gjorde (och fortfarande gör) för många andra, istället upplevde jag i dessa situationer en slags underlig eufori. Det kanske låter konstigt men till saken hör väl också att jag hade väldigt lätt för skolan, lätt för att lära och lätt för att uttrycka mig skriftligt korrekt. Efter att fröken (den fröken som faktiskt gjorde att jag själv ville bli en) hade rättat proven hade vi i vår klass en liten tradition att i grupprummet vilja få reda på hur många rätt den som hade flest poäng hade och vem den var. (Så här i efterhand och med en lärarexamen i ryggen kanske jag inte tycker att det var det mest pedagogiska men, men). Utan krusiduller eller överdrivet gott självförtroende kan jag ju idag erkänna, för de som inte gick i min klass, att det rätt så ofta (om inte allra oftast) var just jag som hade bäst på proven. Däri kanske en del av den där euforin låg, känslan av att efter genomförd uppgift bli bekräftad och berömd.

Dessa minnen tillsammans med en del andra anledningar har fått mig att anta att det finns en viss intelligens i huvudet på mig (blygsamt, inte sant). Men jag förundras också nuförtiden över hur korkad jag är ibland. Ta huvudräkning till exempel, igår bad mannen mig snabbt räkna ut vad 168x200 blir, låt mig säga så här - det tog en stund, men är ju egentligen ganska enkelt! (För er som nu sitter och tänker på svaret eller snabbt la upp kalkylatorn på skrivbordet ska jag berätta att det blir 33600, så slipper ni fundera på det mera).

Dessutom upptäckte jag häromdagen att jag inte hade något vettigt att skriva om eftersom jag inte haft tid att grubbla på något de senaste dagarna. Är det så, måhända, att tidsbrist fördummar människor? Eller ska man se det som en välbehövd paus i sina grubblerier när man plötsligt fyller all tid med praktiska sysslor istället. Och ni som nu tänkte: -Herregud, kan människan inte tänka samtidigt som hon gör saker! Svar:jo, det kan jag men jag funderar inte på de stora världsproblemen när jag diskar eller tvättar eller byter blöja på små barn, då funderar jag på något mer jordnära saker. För de stora världsproblemen behöver jag ordentliga skogspromenader och färre vardagliga bekymmer. Fördummad, hmm... kanske.

 

Emma

11 maj 2010 20:13

du var alltid bland de allra bästa i klassen om jag inte minns helt fel! och det är något du ska vara stolt över!!

Britt-Marie var en underbar fröken! önskar att alla hade varit som hon!
kram

http://emis.myshowroom.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...