Min dans på rosor i törnesnår.

Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden. 

Jag lyfter blicken och ser mig omkring, framför mig ligger dimman tung och den väg jag ska vandra är ännu för mig dold.

Bakom mig finns den väg jag vandrat, det virrvarr av törnen där jag tagit mina steg. Den vägen är inte dold. Jag ser små fält av rosor här och där och på andra platser finns bara enstaka knoppar, sköra och spröda liksom den jag nu står på. Där finns oskuldens vita rosor, vänskapens gula, ungdomens rosa och kärlekens röda. Mellan dem ser jag törnen, de vassa taggarna som fått min kropp att blöda och min själ att gråta. En del av rosorna är kantstötta, det är från dem jag trillat av när stormarna har gått fram, eller när jag oförsiktigt eller utan tanke stått för långt ut på kanten. 

Nu står jag här, efter en mödosam färd genom törnen. Att få vila är min önskan. Men vinden sliter i den bräckliga rosenknoppen och under den väntar de hotfulla taggarna. Vilan får vänta, färden måste fortsätta genom dimman på väg till en ros som orkar mig bära... 

 

Maja

25 maj 2010 08:43

Dimman kommer att lätta,vinden vänder, taggarna ska inte skada mer. Rosenknoppen kommer att slå ut till en underbart vacker ros. Ha bara lite tålamod!. Kramar ifrån en som vet o som har gått där i dimman många gånger.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...

Jag förundras ibland över det faktum att många människor (kanske till och med de allra flesta) går hela sin arbetsvecka och längtar efter helgen. Sådan är inte jag, jag älskar mitt arbete och trivs med min vardag. På helgen ska man helst hinna med at...