Jag inte bara tror på inre skönhet, jag har sett den och ser den varje dag.

Av någon outgrundlig anledning gick jag för några månader och funderade på vilka människor i min närhet som jag tyckte var vackra eller såg bra ut. (Nu brukar jag fundera rätt så mycket så det var i och för sig inte så underligt). Det jag i samma andetag kom fram till var att alla faktiskt var vackra på ett eller annat sätt. Alla människor är så härligt unika och har fler eller färre yttre attribut, som i gemene mans ögon skulle anses vackra (såsom ögon, läppar, hår, fina händer eller fötter m.m.) Kombinationen av en hel mängd sådana attribut skulle man då kunna påstå skapar de självklara skönheterna (t. e. x. Megan Fox, Hayden Panettiere och Patrick Dempsey), å andra sidan ligger skönhet i betraktarens ögon.

Nu var det inte framförallt människors yttre attribut som gjorde att jag faktiskt ansåg dem vackra, även om de alla har sådana. Nä, det var (och detta låter kanske löjligt storsint av mig) människors inre skönhet. Människor i min närhet ligger mig varmt om hjärtat eftersom de alla har egenskaper som tilltalar mig, omtänksamhet, humor, ansvarstagande, lekfullhet och värme. Och hos var och en av dem lyser den inre skönheten igenom, oavsett hur de ser ut på utsidan.

Samtidigt kom jag fram till att de "typiskt" vackra människor som jag stött på genom livet som visat sig ha mindre tilltalande egenskaper inte längre anses vackra i mina ögon, för ingen människa är vacker om insidan är ful. Och ingen människa är ful om insidan är vacker.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...