"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet att jag kunnat uppleva det på egen hand. Men jag har, liksom säkert alla människor, varit i situationer där mörkret varit ytterst påträngande, där ensamheten överväldigat och där sorgen bitit sig fast. Kunde jag hoppas då? Kanske inte i den stund då det var som allra värst, men säkert sekunden efter. För hoppet är så tätt sammanfogat med viljan att leva och tron på att framtiden har i sitt sköte mer än det förflutna bjudit på.

Men om allt känns bra, om livets alla pusselbitar ligger där de ska, slutar man hoppas då? Nej, jag förstår också att så bra blir aldrig livet, den mänskliga girigheten (om inget annat) sätter stopp för det. Men rent teoretiskt skulle man ju kunna uppnå allt det man önskat och vara lycklig och tillfreds, innebär det att hoppet då plötsligt blir överflödigt? Det tror jag inte, man borde då hoppas för någon annan, någon vars pusselbitar ligger utspridda och är svårt slitna. För hopp är inte själviskt, eller borde åtminstone inte vara det. Hoppet om en bättre morgondag delar vi nämligen med resten av mänskligheten.

Sluta aldrig hoppas, vad än morgondagen bär med sig, finns där alltid möjlighet att förändra, att uppmärksamma de små källorna till glädje och finna tröst även i andra människors små mirakler. För "kan det hända andra så kan det också hända dig"... Hopp är dess namn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...

Jag förundras ibland över det faktum att många människor (kanske till och med de allra flesta) går hela sin arbetsvecka och längtar efter helgen. Sådan är inte jag, jag älskar mitt arbete och trivs med min vardag. På helgen ska man helst hinna med at...