Vem är jag och vilken roll har jag spelat i andra människors liv? Ja, vem man (i det här fallet jag) är skulle ju ta rätt lång tid att analysera fram dessutom skulle det nog bli rätt så trist läsning. Mer intressant är väl dock den inverkan en människa har på andra människors liv. Nä, det är inte så att jag plötsligt går igenom en regression tillbaka till halvdestruktiva tonårsfunderingar, men tanken är tidvis med mig och ges ibland näring av människor runt omkring mig. Jag antar att de flesta människor vill bli ihågkomna på ett eller annat sätt, helst för att de haft en positiv inverkan på någon annans liv. Sådan är iallafall jag, jag vill gärna bli ihågkommen, helst som nånting bra men hellre som något negativt än att inte bli ihågkommen alls.

Det händer väl alla att man ibland stöter på folk på stan som man känner igen men inte riktigt minns, inte kan placera. Detta händer förstås även mig men inte särskilt ofta. De människor som jag träffar på kan jag oftast placera in i minnen av mitt liv, gamla skolkamrater, människor som man mött på olika arbetsplatser eller i andra situationer samt människor som man liksom levt bredvid. De som man levt bredvid är de människor som man vet namnet på, delat sysselsättning med, fikat och ätit i samma lokal med (kanske under flera år) - utan att någonsin ha pratat med. Man kanske har nickat igenkännande till varandra, kanske hejat någon gång men aldrig haft en konversation med. De finns! Jag har träffat många sådana på högskolan till exempel. Jag vill inte påstå att det är något fel med det, man kan inte bli god vän med alla man möter under sin livstid, vad jag undrar är om någon av dem kommer ihåg mig såsom jag minns dem, men tror knappast att de gör det.

Jag har aldrig gjort något större väsen av mig och förväntar mig därmed inte heller att bli ihågkommen, det har faktiskt gått så långt att jag tror mig vara relativt inkognito när jag går på stan. Runt omkring mig strövar människor som jag sett förut, av vilka jag känner till namnet på många och kan minnas personliga möten med, men de verkar inte se mig, minnas mig. Det låter verkligen deppigt men är verkligen inte så illa, ofta tycker jag faktiskt att det är rätt skönt. Men ibland kanske man hade velat bli igenkänd även av dem.

Häromveckan blev jag dock lite förvånad och min teori om att jag är allt annat än minnesvärd rubbades något. Jag var på kurs med kommunens alla förskolelärare och kände förstås igen många av dem (har springvickat i många år under mina högskolestudier och har dessutom rätt bra minne) men antog att de inte skulle känna igen mig. Tji fick jag. En av de förskolelärare som jag arbetade med under några dagar för över åtta år sedan kände igen mig och kom ihåg vad jag hette! Det värmde.  

Om det nu skulle vara så att jag liksom kanske fler med mig ger tecken på att inte känna igen människor som jag faktiskt minns så vill jag här och nu be om ursäkt, ni finns som minnen i mitt liv och har påverkat det mer eller mindre.

Jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja bli bortglömd, inte heller tror jag att alla vill vara oförglömliga. Det är nog bara så att vi alla har mer eller mindre inverkan på andra människors liv och hos de människor där det vi gör eller de vi är påverkar märkbart kommer vi alltid att bli ihågkomna - även om det inte alltid verkar så. 

 

Elin

3 maj 2010 21:18

Jag minns dig och ser dig definitivt inte som en människa man glömmer - i positiv bemärkelse såklart! :) Dock tror jag att det där med att minnas eller inte kan handla om osäkerhet. Klart, jag glömmer bort folk jag träffat, kan inte placera dem eller bara blir osäker på om jag överhuvudtaget minns rätt. Men för egen del då jag ser någon jag bara träffat i förbigående eller som jag kanske inte träffat på många många år så tror jag oftast att de inte minns mig och vågar inte visa igenkännandet så det ska bli pinsamt när de inte kan placera mig alls. Man vill liksom inte tro sig vara oförglömlig - eller i alla fall inte jag. Det har därför inget med att de runt mig är bortglömda.

Som du märker engagerar inlägget mig och hädanefter ska jag försöka se det ur en annan synvinkel: för precis som du också skriver så blir ju faktiskt folk glada av att man kommer ihåg dem även om de inte kommer ihåg en själv :)

http://systerystern.blogg.se

 

Lina

4 maj 2010 09:40

Det är mycket tänkvärt, det du skriver . Angående att minnas andra människor pga de spår de tryck i ens liv. Själv tycker jag inte alltid om att bli igenkänd. När jag känner så ,åker jag gärna till en stad i närheten, för att få gå alldeles själv o strosa. Det finns många som tror sig känna alla,men i själva verket är det mycket ytligt. Att känna något på djupet, dela glädje o sorg, någon man vet alltid finns där, tycker jag är att känna någon. Det är förstås olika djup. Helt klart, hälsar man, o växlar några ord, även om man inte känner personen på djupet. Jag upplever att när en person börjar öppna sig, gå bakom sin mask, för det har vi nog alla. Då först kan man börja känna, då först kan personen börja lämna spår efter sig. Tack för att du delar dina tänkvärda tankar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...