Pusslandet börjar ta ut sin rätt, vi är trötta hela familjen och det där med att välja sina konflikter fungerar dåligt. Vad gör man när dottern, efter att ha nekats glass före middagen, skriker, gråter och slåss och mitt i alltihop kräver att få en kram och "snälla" ord så att hon blir snäll igen? Ska man kramas då, och be henne snällt att sluta slåss? Mänsklig som jag ju mot all förmodan är så kunde jag inte annat än att i det tillfället neka henne en kram och be henne återkomma när hon har lugnat ner sig, men jag vet inte om det var rätt. Personligen har jag väldigt svårt att visa ömhetsbetygelser när jag är arg och anser att personen ifråga inte förtjänar att få dem. Nu har jag i och för sig aldrig påstått att jag är en supermamma som tar alla konflikter med ro och vackert omfamnar mina barn i alla lägen, det gör jag inte.

För vad visar jag mina barn om jag kramar dem när de beter sig dumt, är det inte att belöna ett oönskat beteende? Inte heller kramar jag mina barn varje gång de slår sig (usch, vilken hemsk mamma jag är!), de är ganska så stora och jag anser det vara en del av livets hårda skola att kunna ta smällar.

För att lugna all de som tyckte synd om den ledsna och försakade lilla flickan ska jag också berätta att hon efter att hon lugnat ner sig kom tillbaka och då fick hon en kram. Då kunde vi lugnt och sansat prata om vad som gått fel och komma överens om hur vi ska göra nästa gång.

Denna händelse, i kombination med tisdagsstressen, har helt sugit ur mig all ork och därför loggar jag nu ut, både fysiskt och själsligt. Jag återkommer när orken kommer tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...