Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt, även om det är det närmaste villkorslös kärlek jag kommer, att även för mina barn har jag vissa villkor. Jo, visst skulle jag älska dem även om de inte städade på rummet, struntade i läxan eller betedde sig respektlöst, men frågan är om jag skulle älska dem lika mycket.

Jag tror nog inte att vuxna människor kan älska helt villkorslöst men kan barn det? Barn har inga förutfattade meningar och vet inte annat än sin egna verklighet, de är nöjda om de blir omhändertagna och får sina basbehov tillfredsställda. Då älskar de, men älskar de i och med det villkorslöst? Jag vet inte...

Vad jag vet är att man aldrig möter från en vuxen människa den genuint kravlösa kärleken som man får från ett barn. I det här fallet är jag så lyckligt lottad att jag inte bara får kärleken från mina egna barn utan även från andras. För mig är det ren och skär lycka att komma till jobbet där man var och varannan dag möts av kramande små gossar och töser, och varje dag blir glatt emottagen av både barn och arbetskamrater.

Tack för att ni finns!  

 

Elin

30 maj 2010 23:37

Ja, värt att fundera över. Har har funderat ett tag över det där om barnen beter sig illa - att man då kan älska dem mindre. Jag förstår hur du menar, har ju själv känt besvikelse etc som gjort att det känts som om kärleken för en stund sjunkit en bit, och försöker bilda mig en ärlig åsikt. När min son är dum så brukar jag säga till honom att jag älskar honom lika mycket oavsett vad han gör. Ser liksom kärleken till mina barn som något beständigt som överlever även om den får sina törnar. Gör de något riktigt dumt så blir jag ju klart djupt besviken och kan tvivla på min kärlek - men skulle det i nästa stund hända dem något hemskt som skadar dem så hade jag garanterat kasta alla sådana känslor åt sidan och gå in i samma djupa sorg som om de hade betett sig felfritt hela livet. Och jag hoppas verkligen att de känner likadant för mig då jag är låååångt ifrån perfekt och många gånger är en ganska hopplös mamma. Men hur långt kan man då fresta den här kärleken är ju frågan? Mina barn är ju väldigt små fortfarande och det värsta jag är med om är ju vanligt treårstrots som inte påverkar mig så värst mer än att jag blir irriterad. Men när de blir större och kan såra större kan jag tänka mig att det kan såra annorlunda. Men finns inte grundkärleken kvar lika beständigt då? Det finns ju massa historier om mammor som älskar sina barn trots att de har begått fruktansvärda brott. Kanske finns det två sorters kärlekar: den beständiga kärleken man känner för sina barn då man för evigt är sammanbundna, och en kärlek som jojjar genom tid och upplevelser? Jag vet inte heller. Men det är ju klart spännande att fundera över.

http://systerystern.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...

Jag förundras ibland över det faktum att många människor (kanske till och med de allra flesta) går hela sin arbetsvecka och längtar efter helgen. Sådan är inte jag, jag älskar mitt arbete och trivs med min vardag. På helgen ska man helst hinna med at...