Jag förundras ibland över det faktum att många människor (kanske till och med de allra flesta) går hela sin arbetsvecka och längtar efter helgen. Sådan är inte jag, jag älskar mitt arbete och trivs med min vardag. På helgen ska man helst hinna med att göra allt det som man inte hann med i veckan och då blir ofta helgen mer stressig än vardagen. Däremot kan jag längta till olika händelser som ligger i framtiden, vare sig det är på en vardag eller på helgen. Men nu kommer klischan, varför kan man inte bara leva i nuet? Är vardagen så grå och trist att ens enda ljuspunkt finns på helgen?

Alla människor planerar mer eller mindre, och nu reagerar säkert någon och säger: nepp, inte jag! Men jag vill nog ändå hävda att alla gör det, om det så bara handlar om vad man planerar att äta, klä på sig eller att planera in tvätt- eller tandläkartiden. De flesta planerar nog betydligt mer än så och ytterligare andra planerar varenda del av sitt liv in i minsta detalj. Jag lägger ingen värdering i hur andra människor gör och tycker varken det ena eller det andra är fel (eller rätt). Själv anser jag mig planera alldeles lagom mycket och ibland lite för lite, men jag upptäcker ibland när jag planerat något väldigt noggrant att jag efter genomförd "uppgift" känner mig rätt tom. Och så sitter jag och analyserar hur det gick, vad som gick rätt eller fel och hur det kunde ha blivit bättre. För hur mycket man än planerar så blir det ändå aldrig riktigt som man tänkt sig, det behöver inte ha blivit fel eller dåligt men det blev ändå inte riktigt som planerat.

Jag är inte på något vis missnöjd med mitt liv (även om det lätt tolkas så av den enkla anledningen att jag ens funderar över det), men om jag tänker efter på vad jag hade för planer för mitt liv så skiljer det sig rätt så mycket mot hur verkligeten ser ut. Omständigheter som jag inte kunnat påverka och val som jag själv har gjort har lett till att livet idag ser ut som det gör och just nu ser livet rätt bra ut. Jag tror att den stora anledningen till att jag känner som jag gör för min vardag är den inställning jag har till livet i största allmänhet, ni vet, det där med att se glaset som halvfullt istället för halvtomt.

Visst kan opåverkbara omständigheter göra att vardagen ser rätt mörk ut och den enda lilla ljuspunkten finns på helgen för då kan man åtminstone vila. Jag är inte dummare än att jag inser att många människor har det så, men jag tror att man med sin inställning kan göra sin vardag betydligt mera dräglig även fast man inte kan påverka omständigheterna. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det faktiskt bli riktigt bra ändå!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte h...

"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet a...

Är människan kapabel att älska villkorslöst? Och om vi nu har villkor för vår kärlek, när passerar de gränsen till krav? Jag skulle vilja säga att jag älskar mina barn villkorslöst och att mina föräldrar älskar mig på samma sätt men inser rätt snabbt...

Min dans på rosor i törnesnår.   Snurrig efter att ha parerat livets törnen i en vild dans finner jag mig stå med ostadiga ben på en liten spirande rosenknopp. Dess själk är skör och under mina fötterna svajar blomman i vinden.    Jag lyfter...

Det kan tänkas att jag är oerhört fånig som retar mig på alla felskrivningar vad gäller "de" och "dem", men språkpolis som jag är kan jag helt enkelt inte låta bli. Det verkar som om enormt många har svårt för att skriva rätt och då tänker jag inte b...