"Dum spiro, spero" (lat. för: "så länge jag andas, hoppas jag"). Jag har hört sägas att hoppet ska vara det sista som överger människan, att även när slutet är oundvikligt lever hoppet vidare. Kanske stämmer det, jag har aldrig varit så nära slutet att jag kunnat uppleva det på egen hand. Men jag har, liksom säkert alla människor, varit i situationer där mörkret varit ytterst påträngande, där ensamheten överväldigat och där sorgen bitit sig fast. Kunde jag hoppas då? Kanske inte i den stund då det var som allra värst, men säkert sekunden efter. För hoppet är så tätt sammanfogat med viljan att leva och tron på att framtiden har i sitt sköte mer än det förflutna bjudit på.

Men om allt känns bra, om livets alla pusselbitar ligger där de ska, slutar man hoppas då? Nej, jag förstår också att så bra blir aldrig livet, den mänskliga girigheten (om inget annat) sätter stopp för det. Men rent teoretiskt skulle man ju kunna uppnå allt det man önskat och vara lycklig och tillfreds, innebär det att hoppet då plötsligt blir överflödigt? Det tror jag inte, man borde då hoppas för någon annan, någon vars pusselbitar ligger utspridda och är svårt slitna. För hopp är inte själviskt, eller borde åtminstone inte vara det. Hoppet om en bättre morgondag delar vi nämligen med resten av mänskligheten.

Sluta aldrig hoppas, vad än morgondagen bär med sig, finns där alltid möjlighet att förändra, att uppmärksamma de små källorna till glädje och finna tröst även i andra människors små mirakler. För "kan det hända andra så kan det också hända dig"... Hopp är dess namn.