Jag är inte en sådan som gärna delar med mig av mina problem och svårigheter. Det kan hända att det ibland märks på mig att jag bär på något men vad det är lämnar väldigt sällan mina läppar. Nu är jag inte särskilt bitter över det och jag tror inte heller att jag helt saknar människor att dela det med, jag är nog bara sådan att jag bär mycket själv och det är mitt eget val. Jag lyssnar gärna på andra och delar (så gott jag förmår) deras problem. Vem man pratar med om livets svårigheter och vad man då delar beror förstås på vad man har för relation, men jag har ändå märkt (och därmed funderat en del över) varför vissa problem kan dryftas relativt offentligt medan andra verkar vara tabubelagda och kanske inte delas med någon.

Varför kan vi prata vitt och öppet om vissa fysiska problem, om sjukdomar och en del handikapp medan åter andra inte dryftas? Det verkar till exempel var helt ok att prata om synnedsättning och onda ryggar medan hörselnedsättning och prostatabesvär inte talas särskilt högt om. För att inte tala om barnlöshet, om det talar man nästan inte alls men är väl lika mycket ett fysiskt handikapp som vilket som helst, och verkligen inget att skämmas över eller känna sig otillräcklig för om nu man är drabbad. Men om sådant talar vi icke.

Det verkar också, numera iallafall, vara ok att tala om att man gått in i väggen, att man är stressad till den grad att man glömmer en massa viktiga saker. Men få människor nämner att de mår psykiskt dåligt för att de gått igenom svårigheter eller hamnat i en depression. Vem vill till exempel berätta att man går och pratar med en psykolog, då anses man ju kanske vara psykiskt störd eller åtminstone måttligt labil. Men bättre måste vara att inse sina problem och söka hjälp än att inse dem men inte göra något åt dem, eller ännu värre, att inte ens inse dem.  

Vi kan också tala om när vi blir lite sura på vår äkta hälft för att de inte gjort det som de blivit ombedda att göra eller för att de spenderar för mycket tid framför datorn, tv:n eller för att en golfklubba eller tennisracket verkar vuxit fast i handen på dem. Det är sådant som är ok att prata om, under förutsättning att det görs med en viss skämtsam ton. Men vi pratar inte gärna om större äktenskapliga problem, om när ekonomin håller på att tära sönder förhållandet eller när ens olikheter skapat en nästan oöverkomlig klyfta. Vi berättar, därför att det vilket fall som helst kommer att märkas, när en skilsmässa är på gång, men vi delar inte med oss under tiden som varit innan skilsmässan blivit aktuell. Den tid då man inte vet, den tid då hjälp från någon utomstående kanske kunde räddat förhållandet.

Jag är skolad i att låta vissa saker vara osagda och jag tror och hoppas att generationen efter mig är bättre på att prata med varandra. Det är inte så att jag tycker att man ska lyfta alla sina problem och ösa ut dem över hela sin bekantskapskrets, men man ska nog heller inte vara för rädd för att dela med sig till någon. De allra flesta människor tror jag ändå blir rätt så glada över att kunna få möjlighet att hjälpa även om hjälpen ibland bara är att lyssna.