Jag inte bara tror på inre skönhet, jag har sett den och ser den varje dag.

Av någon outgrundlig anledning gick jag för några månader och funderade på vilka människor i min närhet som jag tyckte var vackra eller såg bra ut. (Nu brukar jag fundera rätt så mycket så det var i och för sig inte så underligt). Det jag i samma andetag kom fram till var att alla faktiskt var vackra på ett eller annat sätt. Alla människor är så härligt unika och har fler eller färre yttre attribut, som i gemene mans ögon skulle anses vackra (såsom ögon, läppar, hår, fina händer eller fötter m.m.) Kombinationen av en hel mängd sådana attribut skulle man då kunna påstå skapar de självklara skönheterna (t. e. x. Megan Fox, Hayden Panettiere och Patrick Dempsey), å andra sidan ligger skönhet i betraktarens ögon.

Nu var det inte framförallt människors yttre attribut som gjorde att jag faktiskt ansåg dem vackra, även om de alla har sådana. Nä, det var (och detta låter kanske löjligt storsint av mig) människors inre skönhet. Människor i min närhet ligger mig varmt om hjärtat eftersom de alla har egenskaper som tilltalar mig, omtänksamhet, humor, ansvarstagande, lekfullhet och värme. Och hos var och en av dem lyser den inre skönheten igenom, oavsett hur de ser ut på utsidan.

Samtidigt kom jag fram till att de "typiskt" vackra människor som jag stött på genom livet som visat sig ha mindre tilltalande egenskaper inte längre anses vackra i mina ögon, för ingen människa är vacker om insidan är ful. Och ingen människa är ful om insidan är vacker.

Jag är egentligen inte otålig och brukar resonera så att det mesta löser sig. Dessutom brukar jag (och detta kanske låter underligt) relativt snabbt känna en viss frid i att inte grubbla över saker som jag ändå inte kan påverka. Men nu börjar jag bli trött på det system som ideligen säger åt mig att ha is i magen, att vänta, att vara tålmodig, men som inte kan lova något överhuvudtaget. Inte heller ger systemet några som helst indikationer på att faktiskt se eller bry sig om den lilla människan som det hela berör. Var finns medmänskligheten i samhället, eller som Jonas Gardell skulle säga " var finns de kristna värderingar (eller Kristusvärderingar) som samhället säger sig luta sig mot"? Hur kan man i vissa kommuner referera till barn och elever som "kunder" KUNDER! Sen när ska skola och barnomsorg vara en lönande organisation, rent ekonomiskt?

Jag känner mig ledsen över bristen av respekt för både vuxna och barn som samhället idag visar, vi kan ju aldrig lära barn att visa respekt om vi inte visar varken varandra eller dem just det.

Jag är ledsen och trött på att kämpa i motvind, när ska man få vinden i ryggen egentligen?

De flesta människor har en mängd olika kontakter världen över, andra människor som man känt så länge man kan minnas eller bara stött på vid olika tillfällen i livet. Ofta kallar vi dessa kontakter för vänner. Men vad är egentligen en vän? Jag har jag en hel mängd "vänner" i olika delar av världen men de flesta av dem är nog snarast just kontakter, och det är det väl i och för sig inget fel med. Poängen är kanske bara att man ännu mer behöver värdera och ta hand om de som faktiskt visar sig vara "riktiga" vänner.

Skillnaden mellan en vän och en kontakt skulle kunna vara milsvid men är allt som oftast hårfin. En kontakt kanske du pratar med titt som tätt (kanske varje dag till och med), är artig mot och önskar allt gott, medan en vän kan du låta bli att prata med i flera år och vara relativt otrevlig mot men ändå behålla. För visst är det väl det som är en vän, någon som man delar både det roliga och det tråkiga i livet med, någon som man, även efter en lång tid, hittar tillbaka till på en gång, som man skrattar med och vågar fälla en och en annan tår med. En vän måste inte alltid finnas vid din sida men kommer så fort du ber om det. En vän uppskattar dig för den du är medan en kontakt faktiskt kanske inte känner något alls för dig (och vice versa). Vidare är en kontakt någon som du, när du möter, måste prata med hela tiden för att det inte ska uppstå obekväma situationer, men en vän kan du sitta tyst bredvid länge utan att det känns konstigt.

Nu vill jag inte påstå att värdet jag sätter på de människor jag känner beror på vilken relation jag har till dem. Ingen av mina kontakter står utan känslomässigt värde, alla er som jag vid olika tillfällen möter på ett eller annat sätt, fyller också en mycket viktig funktion - och är väldigt värdefulla för mig. Utan er skulle vardagen bli rätt så tyst och ensam. Men mina vänner, ni som finns där efter alla år och ni som inte funnits där lika länge men som utgör en ofantlig del av mitt liv, ni är guld värda - tack för att ni finns!

Det skulle kunna beskrivas som ren och skär lycka när man går in i en affär, hittar minst åtta plagg som dessutom är prissänkta, provar dem och finner att åtminstone hälften faktiskt sitter bra. Ja, vissa kanske inte ser det som ren lycka och andra anser nog att ett sådant påstående verkar ytterst ytligt, men för mig, just idag, var detta ren och skär lycka. Men vad är det då som gör det så roligt, är det kläderna i sig eller själva shoppingen? En kombination skulle jag tro, känslan av att få unna sig något som bara är till mig och tillfredställelsen av att, (åtminstone för en stund), få se relativt bra ut.

Nu hör till saken att jag var och handlade på egen hand och slapp alla suckar från mannen eller tjat från barnen. En vis man sa till mig en gång att om man som kvinna nödvändigtvis måsta dra med sig sin make ut på shoppingtur, ge honom en uppgift. Låt det till exempel bli mannens uppgift att tänka ut och hitta det perfekta fik- eller matstället, eller ge honom uppdraget att hitta ett plagg i en mycket specifik och ovanlig färg, det håller honom garanterat sysselsatt och då suckar han förhoppningsvis desto mindre. Vad gäller barnen brukar jag oftast köra med mutor, det funkar rätt så bra. Men faktum är att det är allra bäst att få shoppa själv, då kan jag stå och vela över plagg hur länge jag vill och dessutom bestämma lite hur resten av familjen ska se ut :).

Det negativa med att gå och shoppa själv uppstår dock när blodsockret sjunkit för lågt och man bara måste gå och fika på Kullzénska, då är det inte riktigt lika roligt längre. För vem vill fika själv, eller kanske snarare, vem vill bli betraktad när man sitter och fikar själv? I sådana lägen brukar jag utrusta mig med en pocketbok eller en tidning, eller så blir jag plötsligt nödgad att sms:a frenetiskt åt alla möjliga håll och kanter - bara för att se upptagen ut. (Lite fånigt, jag vet)!

Hur som hur, shopping på egen hand kanske inte är för alla, en del verkar vara i stort behov av att höra andras åsikter om vad de ska köpa. Till exempel de tre skånska flickorna som stod utanför sina provhytter då jag själv provade mina åtta plagg. Det är rätt så intressant att lyssna på folk som provar kläder tillsammans, under loppet av några minuter hade jag fått reda på att en av tjejerna verkligen inte passade i för löst sittande chinos, en annan tyckte väldigt mycket om gula kläder och den tredje hade för små bröst för att kunna bära upp en korsett fördelaktigt. Då log jag lite för mig själv och tänkte att gula kläder passar mig inte, löst sittande chinos skulle få mig att se rätt löjlig ut och en korsett skulle jag inte, på något vis (inte ens med min något mera omfångsrika byst) kunna bära upp fördelaktigt. Nä, jag bär med glädje vanliga jeans, tröjor i lätt nedtonade färger och alldeles vanlig bh, under kläderna! Men gläds med alla er som känner att ni passar i alla färger och har rätt former för att bära upp både det ena och det andra.

Pusslandet börjar ta ut sin rätt, vi är trötta hela familjen och det där med att välja sina konflikter fungerar dåligt. Vad gör man när dottern, efter att ha nekats glass före middagen, skriker, gråter och slåss och mitt i alltihop kräver att få en kram och "snälla" ord så att hon blir snäll igen? Ska man kramas då, och be henne snällt att sluta slåss? Mänsklig som jag ju mot all förmodan är så kunde jag inte annat än att i det tillfället neka henne en kram och be henne återkomma när hon har lugnat ner sig, men jag vet inte om det var rätt. Personligen har jag väldigt svårt att visa ömhetsbetygelser när jag är arg och anser att personen ifråga inte förtjänar att få dem. Nu har jag i och för sig aldrig påstått att jag är en supermamma som tar alla konflikter med ro och vackert omfamnar mina barn i alla lägen, det gör jag inte.

För vad visar jag mina barn om jag kramar dem när de beter sig dumt, är det inte att belöna ett oönskat beteende? Inte heller kramar jag mina barn varje gång de slår sig (usch, vilken hemsk mamma jag är!), de är ganska så stora och jag anser det vara en del av livets hårda skola att kunna ta smällar.

För att lugna all de som tyckte synd om den ledsna och försakade lilla flickan ska jag också berätta att hon efter att hon lugnat ner sig kom tillbaka och då fick hon en kram. Då kunde vi lugnt och sansat prata om vad som gått fel och komma överens om hur vi ska göra nästa gång.

Denna händelse, i kombination med tisdagsstressen, har helt sugit ur mig all ork och därför loggar jag nu ut, både fysiskt och själsligt. Jag återkommer när orken kommer tillbaka.

Oftast äter vi smörgås till kvällsmat hos oss, (det ska ärligt erkännas att varken jag eller mannen tycker att det är särskilt roligt att både laga mat och ta hand om disk på kvällarna och samtidigt vet jag ju att barnen äter ordentligt i skolan), men ibland får jag för mig att laga mat. Då blir jag genast förvandlad till en kock i världsklass, tror jag iallafall, och lagar just precis det jag själv är sugen på. Till saken hör, för alla de som på en gång tyckte jag var egoistisk, att resten av familjen är allätare och blir lyckliga bara av det faktum att de slipper äta smörgås. Idag var en sådan dag. Inte för att pasta och skinksås är gourmetmiddag i världsklass men min är faktiskt riktigt god (trots att den är gjord på billig otäck skinka) och den är dessutom riktigt uppskattad hos barnen.

Om jag då ska vara riktigt ärlig brukar det på mina spontana laga-mat-kvällar bli något mera avancerade maträtter, förra tisdagen till exempel tillagades det helstekt örtkryddad ytterfilé, smörslungad delikatesspotatis, hemgjord bearnaisesås och ljumma cocktailtomater. (Inte så dumt på en tisdag)! Nej, jag har aldrig varit typen som gör matlista en vecka i förväg, planerar alla inköp utifrån den listan och sedan punkt till pricka följer den. Jag har verkligen inget emot de som gör det, det är ju onekligen ett gediget arbete, det passar bara inte mig. Om jag ska laga mat så vill jag göra det därför att det är roligt, inte för att jag måste. Nu sitter det säkert en del och blir smått irriterade för det (det bjuder jag på), det är ju klart att man måste laga mat, och nyttig ska den vara med, och det är faktiskt inte roligt varje dag!!! Alla ni som varje dag står och slavar över middagar som ska både mätta och tillfredsställa små och stora magar, ni har mina sympatier och min djupaste beundran. Mitt liv ser bara inte ut så.

Överlag tycker jag personligen att de middagar som sker helt spontant och som därmed består av det som finns hemma faktiskt blir de som smakar bäst. Man behöver heller inte var Gordon Ramsey, Jamie Oliver, Nigella Lawson m.fl för att få ihop en god middag, det räcker med ett gäng helt ok råvaror och lite fantasi.  

För att få livet att fungera rent praktiskt som barnfamilj gäller det att vara ganska duktig på att pussla. (Ensamstående, medelårders, barnlösa par och äldre måste säkerligen vara rätt så duktiga på att pussla också , jag vet bara inte riktigt hur det är att leva så). Men när livets pussel plötsligt förändras blir det svårt att få pusselbitarna att passa, där är jag nu. Med det inte sagt att förändring måste vara negativ (det är den inte i det rådande fallet), jag tror överlag att många förändringar, hur besvärliga och obekväma de än är, faktiskt kan leda till något gott, men det är en helt annan historia som jag kan ta en annan dag.

Nu är det då alltså så att vardagen förändrats i det bergströmska hushållet och min hjärna har precis börjat koppla vad det innebär. Å ena sidan verkar jag åter ha fått kontroll över hemmet (mer eller mindre) och mannen min har fått en vettig sysselsättning, å andra sidan har jag nu blivit nästan ensam om att pussla. För att ytterligare försvåra situationen har även pusselbitarna förändrats vilket lett till att jag måste fila på en del, plocka bort några helt och hållet, lägga till några andra och lägga ytterligare några utanför ramen. Men visst är det väl så det ska vara? Tänk om livets stora pussel vore konstant, då skulle nog livet vara ganska tråkigt.

Därför ska jag nu med glädje ta mig an en ny vecka med nya utmaningar och pusselbitarna får sakta men säkert falla på plats.

Jag köpte häromdagen ett paket med hårfärg. Det var ett väl beprövat märke i en nyans som jag tänkte skulle göra håret fin-fint. Nu är det ju inte på något vis så att hårfärger och jag inte känner varandra, vi har varit bekanta av och till sedan jag var tretton år  och många olika varianter har det blivit sedan dess. Det skulle faktiskt kunnat bli en mindre bok om bara det, men snabbt kan nämnas att jag har varit platinablond, skateblond (ganska poppis i mitten på 90-talet), orange, skrikröd, svart samt snällt brun i håret. Nu var alltså tanken den att jag inte endast skulle piffa till hårfärgen något utan även eliminera de vita hårstråna som envist tränger ut vid tinningarna på mig, varpå jag valde en av de hårfärger som dyrt och heligt lovar att täcka de gråa håren till hundra procent. Eftersom jag inte haft tid tidigare i veckan tänkte jag att jag skulle hinna med denna omvälvande förändring på fredagsmorgonen mitt i det kaos som alltid råder i det bergströmska hemmet på mornarna. Jag gjorde allt enligt konstens alla regler och tyckte faktiskt att resultatet blev riktigt bra. (Till saken hör också, och detta bör nämnas som bakgrund till mitt illa valda tillfälle, att jag skulle träffa sonens nye, unge, manlige läkare, och då vill man ju vara fin. Nu levde ju läkaren inte riktigt upp till förväntningarna vad gäller långa, mörka och muskulösa läkare men, men).

Vad var det då som händer på lördagsmorgonen, jo, jag satte mig i bilen och tittade i sminkspegeln på solskyddet och upptäckte till min förskräckelse att de vita hårstråna var kvar! Kan det vara så att förpackningens lovord faktiskt bara gäller gråa hår och inte vita? Hur som hur, nu är ställningen alltså sådan att åldern har fått ytterligare ett poäng och ungdomen åker ner på listan.

I bästa fall kommer jag inom kort att se ut som Rouge i x-men och i sämsta fall

som Simon Davies (intet ont om honom men han är en medelålders homosexuell man, och som en sådan vill jag helst inte se ut)

Kontentan av det hela blir iallafall att tiden går och med den åldras man, det kan man inte göra så mycket åt, man får bara försöka göra det bästa man kan av den tid man har (med eller utan vita hårstrån).