Vad är det som gör att vi tycker om respektive ogillar en annan människa? Är det de kemiska ämnen som vi alla sprider i luften omkring oss, de egenskaper som skapar jaget eller är det allt det vi gör (eller inte gör) som får folk att attraheras eller repelleras av oss?

Den här funderingen brottades jag med för en stund sedan då jag försökte fånga den vackra vårdagens sista solstrålar tillsammans med hundtussen på en promenad i skogen. När jag börjar tänka på vad det är som gör att jag själv tycker om eller till och med älskar någon, (ogilla eller avsky en annan människa ligger inte riktigt för mig), inser jag snabbt att jag fastnar vid vad människan i fråga gör, snarare än vid vem han/hon är. Och då kan man ju genast ställa frågan vad det är som gör en människa till den hon är. Definieras vi endast av våra egenskaper och de säregna egenheter som vi alla har, eller är den man är resultatet av det man gör och de val man hela tiden väljer? Jag vill gärna tro att det är en kombination av de båda, och hoppas att det är just denna kombination som får oss att känna något för varandra.

..."älska mig för den jag är" är kanske en av de mest vanliga bröllopssångerna och det låter ju fint, men i vår krassa verklighet behöver vi nog lägga till ytterligare en strof, nämligen "älska mig också för allt det jag gör". Visst vore det trevligt att ibland bara vara - men varandet blir per automatik enormt egotrippat, att bara vara kräver ingen ansträngning. Och så mycket kan jag säga, av ren livserfarenhet, att utan ansträngning funkar ingen relation oavsett på vilket plan denna relation ligger.

För att inte helt glömma att man även kan tycka mer eller mindre illa om människor skulle jag direkt vilja påstå att sådana känslor till största del beror på vad denna människa gör (eller låter bli att göra), snarare än på vem människan är (alltså de egenskaper som han/hon kännetecknas av).

Summa summarum: tänk på vad ni gör eller undviker att göra - det är avgörande för vad människor tycker om er.

Är det någon som vid något tillfälle hört rådet "välj dina konflikter"? Jag fick det nyss slängt i ansiktet och konstaterade snabbt att detta, egentligen visa, råd ofta kommer när man precis påbörjat en konflikt och redan är måttligt irriterad. I mitt fall gör det ju då knappast situationen bättre, det resulterar snarare i att jag tänder på alla cylindrar istället för en. Visst är det dock egenligen ett bra råd, åtminstone för de som, liksom mig, tappar humöret alldeles för snabbt. För den typiska curlingföräldern skulle jag istället säga exakt samma sak men vända på innebörden, välj dina konflikter - för ett visst mått av konflikter behövs!

Nu är ju förstås inte konflikter något som endast drabbar föräldrar och jag tror nog att samma råd kan funka i de flesta konfliktdrabbade situationer. Men hur vet man vilka konflikter man ska välja? Finns det en risk att man värjer för en konflikt som kunde resulterat i en bra förändring bara för att kunna ta den konflikt som sårar och förstör? Ja, den risken kanske man måste ta, för om man istället väljer att ta alla konflikter finns risken att man helt tar slut på sig.

Ett tips bara (och detta gäller främst föräldrar): Bråka inte om petitesser - skapa istället rutiner där barnet kan vara delaktig i beslutsfattandet. Till exempel: Om ni, liksom jag har en liten dam där hemma som gärna vill bestämma själv vad hon ska klä på sig (vilket kan resultera i de mest underliga sammansättnignar av kläder, ofta innefattande tunna strumpbyxor, kjol och den urvuxna gamla favorittröjan), om ni har en sådan - bestäm tillsammans att hon ska få en dag då hon får välja kläder, hur skumma de än är. (Berätta dock gärna för förskole/fritidspersonal att hon har fått bestämma själv, så slipper vi stackars dagisfröknar undra). På så vis har jag valt bort sju konflikter i veckan, toppen va!

Jag ska, för de som känt mig länge, snabbt erkänna att även jag fallit dit och det ordentligt. Det är nämligen så att jag börjar nå den ålder i vilken man kan säga sig faktiskt ha hunnit uppleva en hel del, däribland en tid då internet faktiskt inte användes av allmänheten, åtminstone inte i någon större utsträckning. Jag var, liksom säkert många andra, en stor motståndare till allt vad datorer och internet hette. Min tanke som "konservativ" tonåring var att datorer var av ondo och internet var ett djävulens verktyg för att sprida recept på sprängämnen till små klåfingriga, lättpåverkade pojkuslingar. Jag har ändrat mig (både om datorer och internet samt det faktum att pojkar nödvändigtvis inte behöver vara uslingar) och nu har jag då alltså erkänt, för de som kände mig då, att jag inte längre är någon motståndare till detta medium. 

Anledningen till att jag nu, vid 29-års ålder, börjat blogga är egentligen ganska enkel - jag tror mig nämligen ha något vettigt att säga! Aaaaahhh....... (jag ser framför mig hur ni alla jantelags-efterlevande, svensktraditionella och blygsamma människor med alldeles lagom mycket självförtroende plötsligt gapar och drar efter andan...) Ja, det är sant - mitt ibland allt det underliga, tråkiga, tjatiga och tramsiga nonsens som kommer ur munnen på mig finns ett och ett annat korn av intelligent, djupsinnigt, humoristiskt, uppviglande och faktiskt vettigt som jag nu vill dela med mig av.

Så här är jag nu, en helt vanlig tisdagskväll, framför min käraste ägodel (ja, det är laptopen), redo att dela med mig av... mig. Håll tillgodo!